Det kommer en tid då jag fylls av insikten om det enda jag äger är närheten till de minnen av det liv vi delade. Jag försöker anpassa mig till mina nya livsvillkor och med sorgen efter dig skall jag omvärdera saker i mitt liv. Finna en ny väg att gå, medan det i mitt hjärta alltid kommer att bo en saknad och längtan efter dig.
Tiden efter vi mist en anhörig är en tid av dagar fyllda i en oändlig spännvidd av tankar, känslor och minnen. En tid då vi blir såväl fysiskt som psykiskt medvetna om förlusten och närheten till det som varit.
I en tillvaro som kaotiskt ställer oss inför Livets svåra villkor, famlar vi efter fotfäste och förmåga att möta det liv som blivit. Vi söker våra sk livlinor, något som vi kan hålla fast vid på ett hav så fyllt av känslomässiga stormar. I våra tankar söker vi efter tiden som var, dess händelser och obrutna väg. Där finner vi ofta minnen av livet vi bar, livet som var då.
Att minnas är en gåva vi värnar om, men att låta sig helt fastna däri kan påverka oss negativt. Det som många gånger begränsar vår väg vidare genom sorgen är minnena. Då vi låter minnena hindra oss från att uppleva nuet och skapa ett fäste i steget vidare fram, lägger vi större börda på vårt sorgearbete. Det måste finnas en balans i att bära minnen och finna
tillfällen till upplevelser av nya saker och möta dess värde därur. De minnen vi bär är inre avtryck som vi känner oss trygga i, som gett oss en orientering i livet bakåt. Men det är likaså en viktig grundsten i det ogripbara nu som blivit.
Naturligtvis är en del av livet att låta oss minnas, behålla kvar glädje över det som berört oss djupt och haft en stor roll i våra liv. Den stora rikedomen i livet ligger likaså i de minnen vi trots allt fortsätter att skapa. Genom
hela livet möter vi såväl glädje som sorg, möter stunder då vi måste fatta beslut på något vis eller möta en, i rimlig mån, acceptans till livet som det är. Då vi kan balansera våra minnen och låta historien vävas samman med den dag som är, skapar vi en väg fram. Såväl smärtsamma som ljuvliga minnen kan generera och ge kraft i ett större perspektiv som hjälper oss genom sorgen.
I livet efter någon vi mist kommer vi att gå på okända stigar, där vi kanske aldrig gått förr. Vi kommer att tappa bort oss då och då, men också finna oss själva om och om igen. Vi kommer till insikt om den dröm som gått förlorad, men också förstå att vi kan uppnå nya mål. Genom närvaro till sorgen når vi en tillit för oss själva och vetskap om hur vi önskar
skapa livet av det vi har nu.