Över min hjässa sprider vårsolen sitt skira ljus och värmen känns behaglig efter ett långt vintermörker. Kisande blickar jag upp och möter dess härliga ljus, hör vårvinden leka tafatt med fjorårets kvarvarande bädd av vissna löv. Över björktopparna hörs fåglarnas hoppfulla kvitter och i varje hjärta dystert eller glatt, väcks en groende förhoppning om bättre dagar.
Livet vore så enkelt om dagar och stunder som dessa, fyllde våra liv helt och hållet. Men på varje mynt av lycka finns en baksida som vi också skall möta.
I vårens ljus finns såväl lycka som sorg, för så vet vi att livet är och kommer alltid att vara. Dagar då allt blir på ett annorlunda vis och vi kanske möts i ett avsked.
I ett avsked fylls vi av så många olika upplevelser som ett farväl till någon kan innebära. Vi står inför ett farväl som lämnar oss med en tomhet och saknad och där vi konfronteras med ett möte i det definitiva. En stund då vi lämnar en invand stig i livet och tvingas att avsluta något eftersom vi inser att en ny väg ligger framför oss. En tid att möta , där saknaden, insikten och smärtan finner sin plats i våra hjärta och sinne.
För en del av oss kan det mötet vara svårt att acceptera och ta till sig, eller finna förståelse i hur olika vi står inför detta. Men det är så med livet, vi kan inte alltid full ut förstå eller ta oss an andras smärta i en förlust. För att fullt förstå det innersta av den sidan på livet, måste vi själva varit där.
Det vi vanligtvis möter känslomässigt, är den sk medkänslan från vår omgivning. Naturligtvis är det vad vi delar i de flesta situationer och dessa möten måste få utrymme och tid att landa inom oss.
Medkänslan bygger helt på hur vi hyser förmåga att sätta oss in i och förstå en annan persons verklighet, känslor och agerande.
Det säger sig själv att inte alltid att vara lätt,beroende på det faktum att vi oftast inte alltid besitter den erfarenheten.
En förmåga att verkligen förstå skapar grunden till empati som i sin tur knyter an till medmänsklighet. I det ögonblick vi finner respekten inför varandras upplevelser och agerande i en svår stund, kommer vi att förstå vikten av omtanke och empati. En av de viktigaste hörnstenarna i mänskliga relationer och i såväl stunder av ren glädje som svår sorg, lägger detta grunden till att dela livet och dess vägar fram.
Möten och avsked följer vår väg fram genom livet.
Mötet omfamnar vi och ser som en del av livet medan avskedet, faktiskt ligger vilande i djupet av vårt inre likt en ovälkommen tanke. I ett möte finns oftast förhoppningar, glädje och ljus. I ett avsked finns en oändlighet av ögonblick genom det liv som varit, en stund då vi bär vissheten om livets sårbarhet inom oss.
Två sammanlänkande verkligheter som utgör livet och där i just den tanken lägger jag fokuset på dess enorma påverkan och innebörd.
I den stund vi låter avskedet plantera en sorg i varje återstående sekund av livet riskerar vi att aldrig leva fullt ut i varje återstående sekund av livet. Då vi förmår oss landa i mötet med livet, kommer vi att så småningom också att landa i det liv som vi möter.
Vi bär alla våra minnen och därav hur vi tar oss igenom ett avsked. Saknaden är vår egen liksom hur vi väljer att bära den. Vi kan aldrig upprepa våra liv som varit med någon, eller tvinga oss kvar i det som upphört. Det vi förstår är att saknaden lever med minnena och acceptansen lever med livet framåt. Där kommer vi finna vägen fram att gå vidare.
I ett avsked skapar vi en grund i att ta nästa steg, kanske inte dit du önskade gå men kanske ändå steget som tar dig vidare fram genom livet som blivit.