Mina steg är ljudlösa där jag stilla vandrar fram genom nyfallen snö. Ovanför min hjässa är himlen grå och då jag vänder mitt ansikte upp lägger sig stora kalla snöflingor på min panna. Långsamt smälter de och bildar små rännilar nerför mina kinder då de blandas med mina förtvivlade tårar. Ljudlöst gråt i vinterdagen och med mitt inre i högt emotionellt kaos, finner jag mina följeslagare längs stigen genom skogen. Än en gång blir jag varse att Sorg är priset Vi betalar för kärleken till någon. Någon som vi måste ta Farväl av. Mitt avsked skapar förlusten av en älskad bror.
Livet är en ständig resa i en stor utmaning och det enda som är klart i livet är sanningarna som vi möter, verkligheten som kommer oss tillmötes på det ena eller andra viset. En sanning som smärtar emellanåt och kastar tyngd över våra axlar, men som ofattbart nog får oss att leva med och i den största av sanningar, att förlora något värdefullt i livet.
Det är så svårt att nå insikten av när och hur man kan lämna något eller någon bakom sig, som skapat och gett ett stort värde i ens liv. Att avsluta ett kapitel och tvingas att plötsligt möta nya tomma sidor av livet som man i ensamhet skall fylla i vidare genom livet fram, skapar stor oro och emotionellt kaos. Farväl, är ett starkt ord som har så stor innebörd i våra liv. Vi möter dess betydelse i många olika skeende, men då det utgör något definitivt, blir det oerhört smärtsamt.
En smärta som vi måste leva med, en smärta som är oundviklig och som, hur osannolikt det än tycks låta, blir en smärta som lägger grunden till något annat inom oss.
I sin början får den oss att förlora fotfästet medan den i sin förlängning, ofattbart nog, lägger grunden till hur vi får kraften att gå vidare. För världen omkring stannar vanligtvis ingen längre stund då vi drabbas av sorg, utan vi förs långsamt framåt med våra tankar och känslor. Redan där har vi utan att vi ibland kan se det, börjat färden sakta vidare fram igenom livet.
Hur vi än färdats fram genom livet blir innebörden av att möta ett avsked svårt. Det utgör den absoluta förändringen i det som är våra liv. Det sätter punkt för något som är och öppnar dörren mot något vi inte egentligen vill möta. Trots omständigheter som sjukdom, olycka eller andra olyckliga trauman, är stunden av ett avsked ingen helt överkomlig eller i sig en välkomnande upplevelse. Livet har trots allt den största prioriteten och hur svår en specifik situation än må vara, så är kanske inte ett avsked det vi önskar mest. För även om vi vid någon tidpunkt inser att det kan innebära en barmhärtighet så strider vårt innersta emot detta mötet.
Avsked är starten på en process inom oss, och utgör ett möte med våra innersta farhågor. En vandring på vägen fram där vi möter förlusten, längtan blandat med nostalgi och minnen från det förflutna. En tid då vi prövar att finna kraft i att fokusera på nuet medan vi bär minnet i våra hjärtan. Låter oss finna tillbaks till lyckan i livet utan att förlora minnet av den vi mist.
Att resa från avsked genom sorgen framåt, kräver rörelse för att finna sitt läkande skal om ett sorgset hjärta. All sorg är en rörelse fram inom våra tankar, känslor och handlingar.