Inget väger så tungt som ett hjärta fyllt av saknad och längtan.
Så står vi där än en gång med den totala stillheten och tystnaden omkring oss, dagar som passerat med saknad och längtan, fyllt var sekund med insikten om att ha mist.
Tankar och minnen har fyllt våra dagar och byggt en bro från det som var till det som blivit.
Någonstans inom oss bär vi vissheten om att livet väntar på att vi tar steget ut över den bro mot livet som inväntar oss. Men det steget är ofta svårt att ta, det som varit en stor del av vårt liv skall ligga kvar bakom oss. Vår styrka att se framåt hålls igen av längtan bakåt i livet, de små ögonblick som vi bär, i vetskap om dess oersättliga värde.
Finns i sorgen en hemlig nyckel eller kod att se tiden som har gått till en tid för att finna styrka och motivation att gå vidare mot livet som blivit? Var och när ser vi tiden som gått som tillräcklig för att landa i livet åter? Det är frågor som vi ställs inför, där sorg har så helt olika förlopp inom oss. Det har aldrig funnits någon form av ”bäst före-datum” i att bearbeta en sorg, utan den har alltid sin egen väg för varje individ, sin alldeles egna resa och agerande.
När en tid har gått i sorg, möts vi ibland av påstående som ”Men nu måste du väl ändå ha kommit vidare i sorgen?” eller ”Är det inte dags att städa undan hans/hennes saker nu?” – våra medmänniskorsomtankar att, i en säkerligen välmenad tanke, försöka skynda på sorgebearbetningen, göra oss uppmärksamma på att tid har gått. Men ibland är inte all omtanke det som lyfter oss bäst i sorgen.
Ett vi med säkerhet vet är att sorg aldrig städas bort eller sätts undan. Var sak har sin tid och det finns inget som är rätt eller fel i hur vi plockar undan eller fram sådant som vi håller kärt av det vi en gång förlorat. Det kan faktiskt ibland vara en viktig del av bearbetningen att omges av den bortgångnes ägodelar en tid. Vi slås ofta av det ofattbara när ett hastigt eller väntat dödsfall möter oss. Då blir genvägar inte det bästa att hantera i sin sorg, genvägar då vi röjer undan allt som påminner eller på annat vis får oss att inte kunna hantera vår situation. På sikt kommer alltid den stunden fram då sorgen omsluter oss, och de genvägar man desperat tagit kan då slå undan fotfästet totalt. Att därifrån ta sig upp och fram genom sorgen löper större risk att fallera.
Resan med och igenom livet bär alltid med sig insikter. Dock har vi inte alltid fokus på att kunna se och ta till oss dessa. Då vi befinner oss i en livskris och tvingas möta, hantera och agera, blir det inte alltid så att vi lyckas där och då landa i en insikt som på något vis tar oss fram.
Sanningar och insikter om livet kan ibland bli en broms, och att då vända det till en inre styrka att få drivkraft fram tar sin tid och engagemang.
Saknad och smärta kan blockera vår förmåga att nå insikter som stärker oss att göra våra val. Livet ger och livet tar, vi färdas ständigt fram i att stå inför möten där vi måste göra val som på det ena eller andra viset skapar en framtid för oss. Men det är endast inom oss själva som vi vet när den tiden är nådd.
Det kommer stunder då vi med större vilja och bättre förmåga kan sortera och ta undan de ting som lämnats kvar. Allt som har ett värde på något vis kommer vi att bättre ta beslut om då inget har hastats fram. Det är klokare att gå sin egen väg än att vandra i andras fotspår. Omtanke kan ibland bli de stenar vi snubblar över.