Dagar av grå färg med regntunga skyar öppnade det nya året för oss. Högtider har passerat, återskapat minnen från förr och lagt till nya i det liv som är. Enstaka dagar med stråk av sol har väckt en längtan inom oss, efter ljuset och värmen. Vi lägger tillbaka i lådor och skåp allt som omgett oss igenom decembers mörka dagar. Ljus, lyktor, girlanger och plock, ja allt som på något vis omslutit oss med ett hopp om att vända mörker mot ljus.
Genom dagarna fram möter vi såväl tidigare gryning som senare skymning, vilket bjuder oss vetskapen att vi är på väg tillbaka mot ljusare dagar.
Vi vandrar stilla fram på vägen tillbaka.
För att kunna uppnå och landa i vad vi verkligen kan i möten med livets olika händelser, måste vi ibland ge upp en del av de förutsättningar som gjort oss till de vi är. All förändring vi tvingas möta bjuder oss inga erfarenheter gratis, utan vi tvingas ta in, göra våra val och agerande, som kanske inte alltid är våra förstahandsval i livet och i vissa situationer.
Genom livet lär vi oss att skapa vissa hanteringsstrategier och agerar därefter, även om detta inte alltid får oss att må som bäst. Men även då vi önskar något annat av livet kommer ändå en sanning att ha en väsentlig betydelse för oss, nämligen den att göra vad vi kan av det vi har.
Vi vet att många ting i livet både är förutsägbara eller inte, vilket ställer livet på högkant då och då. Kraften att då ta steget tillbaka för att återskapa en värdefull tillvaro kräver övertygelse, lust och motivation. Genom att stegvis ta oss an dagar där livet förändrats av olika anledningar, måste vi försöka se på våra förutsättningar ur ett nytt perspektiv och allra mest på hur de påverkar våra dagliga mål i livet.
Att bygga upp en tillvaro när trygga murar omkring en har raserats är en utmaning om någon; ett möte med sanningar och insikter, och i allt detta är vi själva våra mest komplicerade motståndare. Vi finner ofta motståndet i själva förändringen och i att vi skall behöva omstrukturera våra val för att finna vägen tillbaka.
Vissa perioder i livet kräver så oerhört mycket mer av oss och där utgör tolerans mot oss själva en stor nyckel till att lyckas. Livet ger oss ju inte alltid möjlighet att få våra behov och önskemål tillfredsställda och där måste vi på något vis ta till oss vikten av acceptans mot våra tankar och känslor. Vägen tillbaka efter en förlust, svår situation eller annat trauma gör oss många gånger frustrerade. Det skapar en spänning mellan det vi längtar efter men inte får tillbaks, vilket i sin tur skapar ilska, känslor av att ej räcka till, ångest, obehag och förtvivlan, får oss att bli införstådda med svårigheten i att kunna uppnå det vi önskar, är helt beroende på hur vi tolkar tillvarons bekymmer, men framför allt hur vi låter det landa i oss.
Genom att finna någon slags tolerans över att få bära de känslor vi bär, att få känna det vi känner och framför allt förstå att det är så vi möter våra svårigheter, ger oss en större möjlighet att öppna dörren för nuet, till den tillvaro vi står i och nu utgår ifrån på vägen tillbaks till ett litet liv vidare.
När du tvivlar på hur långt du kan gå, tänk då på hur långt du redan kommit.
