De hastigt tillkomna trauman i det att vi mister någon närstående genom olycksfall, ger ofta en sorgereaktion som kan efterföljs av passivt chocktillstånd likaväl som kaotisk känsloreaktion.
Att leva med en närstående under svår sjukdomstid är en påbörjad sorgeprocess, där man sörjer medan kampen för Livet existerar. Detta är en process av långvarig psykisk smärta som sätter djupa sår i vårt sinne.
Vi kan aldrig förbereda oss på att förlora en närstående, när dagen kommer är sorgen där. Vi kan aldrig förbereda oss på hur sorgen är eller blir, det blir en lärdom en dag i sänder.
Som medmänniska vill vi kunna finnas där och stötta, men en sörjande är inte alltid lätt att bemöta då vi alla reagerar så olika i sorg.
Det finns ingen regelbok att följa, vi måste vara lyhörda och läsa av vilket behov som finns hos den enskilde.
Empati , är av stor betydelse i dessa möten. Att kunna fånga upp och förstå en annans människas känslor och använda sig av den förståelsen i mötet med den personen. Genom ord och handling visa att vi lyssnar, förstår och finns till hjälp.
Den som kan sitta i stillhet tillsammans med en människa utan att veta vad de ska säga, men ändå veta att de skall vara där, kan bringa nytt liv i ett sörjande hjärta.