Skymningen faller och vinden lyfter upp de fallna löven i en mjuk dans framför mina steg. Kring gravar och minneslundar fladdrar ljusen och sprider ett vackert ljus, ett ljus som bär med sig saknad efter någon och hoppet till livet. En upplyst bro mellan det som var till det som är.
Det slår mig hur vackert och fridfullt allt möter och omsluter mig denna stilla kväll, en insikt i att alltid kommer livet att servera oss en saknad någon gång. Vi delar inte bara glädjen i livet stundtals, utan även stunder av saknad i och ur en sorg.
Alla Helgon är en helg som berör oss alla på något vis, vare sig vi bär saknaden i en förlust av en närstående eller vi är medsörjande medmänniska. Livets resa binder oss tillsammans på många olika vis i såväl glädje som sorg.
Sorg för inte bara med sig en saknad och längtan för den enskilde, utan även vi medsörjande påverkas av en förlust. Att vara ett stöd i sorg för någon kräver många insikter och är ytterst värdefullt för varje individ. Vetskapen om att stöd i sorg, består i att erbjuda ett tryggt utrymme, där de sörjande kan uttrycka sig utan rädsla, är av stor betydelse. Ge uttryck för sina olika sinnesstämningar som sorg för med sig och detta utan att vi omdirigerar eller söker förklaringar som kvittens. Som medsörjande och stöd behöver vi förstå vikten av de grundläggande principer som skapar ett tryggt utrymme för den sörjande att öppna sig i. Principer som empati, närvaro och lyhördhet för den sörjandes behov är grundläggande punkter i att vara ett stöd.
I all sorg kommer vi alla någon gång till en punkt, av att få delge våra tankar, känslor och önskningar, där vikten av detta egentligen är att de faktiskt yttras. Lösningar och svar kommer ur möjligheten att få ventilera detta och tillåta oss betrakta vår situation utifrån vad som är. Som jag tidigare nämnt finns aldrig ”någon genväg i sorgen” allt måste ha sin väg fram och där är dess resa fram, helt olika för oss alla.
Att sörja är en resa mellan kaotiska känslor och stunder av stillhet, där vi behöver ge utrymme för paus ifrån det svåra i att förlora någon. Ett utrymme som vi som medmänniska kan dela och finnas i, som exempelvis att följas åt till en plats eller stund där man i tystnad är närvarande och delar saknaden.
En resa där man låter den sörjande vara närvarande helt i sin saknad och smärta, till att också tillåta sig att distansera sig en kort stund ifrån svåra känslor och tankar. Sorgens ansikte har så många uttryck och däri såväl tårar, över minnen som leende över desamma.
Varje dag i sorg skapar en trogen följeslagare, nämligen saknaden. Vissa stunder ständigt vandrande vid vår sida i tysthet, som en del av vårt jag, till att vissa dagar väcka känslor och tankar, som gör stunden tung.
Med gryningen kommer alltid en ny dag, en dag som egentligen är en ny början och en ny möjlighet för livet, fast då i ett annorlunda nu.
Då vi behåller minnet av igår, men också möter nuets varande, skapar vi en början på ett vägval fram. En väg fram vidare i livet, där vi har som mål att låta oss leva med alla de konsekvenser och förutsättningar som blivit och därur låta oss bli starkare i nuet med de minnen vi bär. Ge oss möjlighet att bygga en bro från då till nu.
Som medmänniska i sorg ligger det inte i våra händer att förändra den situation som orsakade smärtan, däremot har vi alltid möjlighet att göra ett val, på hur vi kan skapa ett utrymme för att lyssna, se och finnas vid någons sidan.
