Dagar av måsten och beslut, stunder av otillräcklighet och handfallenhet möter oss alla någon gång i livet. Likaså dagar då vi står beslutsamma och målinriktade, med all vår förmåga att iscensätta det vi önskar att få gjort.
Livet har så oändligt många ögonblick som på det ena eller andra viset påverkar oss i någon riktning. Konsten att såväl inför sin egen medvetenhet som inför andras behov känna att vi räcker till kan ibland få oss att vackla. Känsla av att inte räcka till når oss alla någon dag i livet.
När vi ställs inför utmaningar i livet som tar all vår energi och fokus kommer stunder då vi själva ifrågasätter vår förmåga och ork att ta oss igenom dessa. Såklart serverar livet oss med olika förmågor, förutsättningar och möjligheter, men trots allt har vi alla en resa fram att färdas på, och där tappar vi emellanåt tron på huruvida vi kan behålla motivation och omsätta vår förmåga till att finnas för såväl oss själva som andra omkring. Detta tar sig så många uttryck, där vi står inför möte med sidor hos oss själva som kanske inte varit tydliga förut.
Att uppleva så kallad otillräcklighet är en energitjuv om något; det får oss att ställas inför känslor av maktlöshet, oro och har en otrevlig förmåga att förstärka en svår upplevelse. På något underligt vis gräver denna känsla undan grunden vi står på och riskerar att få oss att snubbla djupare in i uppgivenheten.
Vare sig vi mött sorg eller startat resan mot ett avsked med någon så överväldigas vi ofta av att ej kunna förmå oss göra allt för vår egen skull, men givetvis också för de omkring i vår närhet. För hur vi än bär tanken och viljan, så serverar livet oss inte alltid möjligheten.
Då våra innersta turbulenta och existentiella funderingar skall färdas fram med andras oro och frågor, blir de stunderna ofta oss övermäktiga.
Med att möta en sorg riskerar förlustkänslan bli en följeslagare till den sorg vi kan uppleva av att ej kunna räcka till i en sådan situation. Vi står plötsligt i två sorger som skall bearbetas; en erfarenhet som ger oss ännu mer smärta och obehag till en redan komplex situation. Maktlöshet och avsaknad av kontroll omsluter oss i en sådan förlust.
För att ge oss själva utrymme att förstå den verklighet som gäller måste vi övervinna känslan av att lägga ansvaret på oss själva. Vi måste inse det faktum att vi inte alltid har förmåga att hantera eller kontrollera vad som händer, vilket ger oss handlingsfrihet i såväl tanke som agerande. Vi bör inse att ”att räcka till” ställer enorma krav på oss och vi har inte alltid resurser att svara och agera, även om vi inget hellre önskade kunna. Vi måste bära med oss att i en specifik situation är otillräcklighet bara en känsla likt många andra känslor vi just där och då möter, och inte en oföränderlig verklighet.
Då känslan blir stagnerande så var medkännande med dig själv, låt dig känna att det är okej att delegera och lita på andra. Vi kan aldrig skynda på en process som har sin väg genom känslor, tankar och agerande. Det är helt naturligt och ett gott ansvarstagande att släppa kontrollen, men framför allt att finna acceptans till hjälp när det står i fokus.
