Vi lever i en tid då händelser omkring sker och berövar oss vår grund av stabilitet, harmoni, glädje och balans. Dagar av oförutsägbara skeenden som i sin slagkraft rycker undan våra förhoppningar och lämnar oss i en orkan av känslor och tankar.
Många av oss står starka i de motgångar eller händelser som omkullkastar det vi omges av i livet, medan andra av oss fattas den styrkan i livet. Vi lever ofta i tron att kunna stå stadigt i vissa kriser, dock ger tidigare erfarenheter av kris inte alltid en självklar stark grund att utgå ifrån, utan vart möte med en livsomvälvande upplevelse har sin egen specifika väg med oss. Vi kan däremot ur erfarenhet av svåra känslor lite mer navigera oss igenom en kris, då vi känner igen våra reaktioner på detta.
Vid många möten med en krissituation står vi oftast på en vacklande grund, där vi tvingas möta oss själva i ett annat ljus och därifrån åter bygga ett fäste under oss av de insikter vi möter.
Svåra möten av livet får oss onekligen att snubbla till eller helt tappa fotfästet. I dessa möten av såväl oförutsedda som förväntade kriser är det viktigt att tänka på de värderingar och övertygelser som vi bär på. Dessa kommer någonstans igenom svårigheter att hjälpa oss att styra om och omvärdera våra mål.
Alla kriser vi möter har sin början, utveckling, klimax och slutligen ett slut, en process som bär oss fram genom stunder av vanmakt, tvivel, ångest och ibland uppgivenhet. Att som människa finna en väg att navigera fram i detta kräver mycket mer än vad vi oftast själva bär möjlighet till. Likaväl som vi har förmåga att dela glädjefyllda händelser med våra närmaste, är vikten av att öppna upp och dela tankar och känslor i en svår situation precis lika viktig för dess förlopp med oss själva.
Vi står oftast mer eller mindre handfallna när oväntade trauma möter oss. I tanken har vi möjligen nuddat vid de känslor som eventuellt skulle nå oss i en specifik situation, dock har verkligheten sin egen okända påverkan på oss, då händelser som på grund av sin karaktär eller hur de inträffar blir det som många gånger avgör hur den psykiska och fysiska skadan tar ut sig på oss. Vi är alla olika rustade att möta våra innersta känslor och tankar.
Under hela vårt liv kommer alla av oss att någon gång, eller till och med flera gånger, tvingas möta svåra situationer. Vi kommer aldrig att helt kunna rusa förbi det som väcks inom oss på det ena eller andra viset, utan står ansikte mot ansikte med verkligheten likaväl som vi önskar fly den.
Genom våra liv finns inga egentliga manus att följa i möten med allt som sker. Därur blir vetskapen om den vikt vi bör bära i att våga ta hjälp och släppa in vår omgivning. Även då vi kan uppleva en kris som väldigt ”egenägd” så är sanningen den, att den likaväl också bärs av andra.
Samtal i en kris med någon behöver ej vara en tvåvägsdialog, utan vikten i att verbalisera de tankar och känslor man bär, har större betydelse än att få någon slags kvittens tillbaka i ord. Då vi låter någon som bär en kris inom sig få möjlighet att ostört dela med sig av känslor och tankar, gör vi en större insats än något annat. En tid kommer så småningom då behov av att lyssna på någon annan ger en öppning för att så sker. I den stund en fråga ställs till oss, lyssnar den andre också till svaret.
Där och då har samtalet en större betydelse för den som kämpar sig fram igenom en kris.
