Det finns en tid före och en tid efter, i en förlust. I den skälvande minut ett liv lämnar oss, kommer en våg av reaktioner på de känslor och tankar som blir. För en vuxen kan detta scenario ha så många olika mönster, genom hur och vart vi står personligen i förlusten. Dock har vi vuxna oftast en förmåga, att på något vis sätta ord åt vad vi känner eller tänker. Barn äger inte alltid vare sig, erfarenhet eller förmåga att kunna ge ord åt sina känslor och tankar, i samma situation. Likaså finns det ett annorlunda sätt att se på världen eller skeenden som kommer med en sorg.
Då en närstående familjemedlem eller vän dör, drabbas alla i den omedelbara närheten, av saknad och sorg. Men dess påverkan och hur vi uttrycker oss har så olika resvägar fram. Då Vi samtalar med varandra och utbyter tankar, känslor och funderingar, finns det oftast i de vuxna relationerna en enklare väg till att förstå varandra. Våra otydligheter som kan uppstå, blir oftast diskuterade och förklarade. För barnet följer förutom saknaden och smärtan i förlusten, även oron att inte veta hur de kan återge sina känslor. Att sorgen dessutom ibland kan slå undan möjligheten, att förankra sin oro hos mamma eller pappa, syskon eller annan närstående, undergräver klyftan till att bearbeta en sorg.
I stort sett är vikten av att möta en vuxen i sin direkt utsatta situation, av stor betydelse. En vuxens roll vid barns sorg bearbetning, lägger grunden till en öppenhet och tilltro mellan barn och vuxna. Den tillit vi kan skapa genom att finnas, lyssna och möta reaktioner av alla de slag, är nyckeln till alla värdefulla samtal i sorg och saknad.
Lyssna aktivt och var empatisk för hur och på vilket vis de vill berätta sin historia av sorgens upplevelse. Beroende på barnets ålder kan deras återberättelser variera från gång till gång. Vissa dagar är sorgen mer påtaglig medan det även kommer dagar då den saknad de känner ligger djupare och tyst. Även dagar som passerar som om allt var som vanligt, en form av själsligt skydd där också en viss läkande resa löper fram.
I sorg bör Vi se oss på något vis jämlika med barnets behov av att uttrycka sig. Ett perspektiv som förtjänar lika mycket respekt i alla avseenden.
Då Vi samtalar med barn i sorg, finns det viktiga ting att beakta. Exempelvis att aldrig stoppa deras känslomässiga uttrycksfullhet, som ibland kan bli stark. Ej heller att forcera fram ett svar på hur de mår eller hur de tänker, då detta helt bygger på att känna tillit. Vägen dit byggs av vårt stöd och att lyssna utan att avbryta, ej placera ord i deras mun utan invänta barnets egen beskrivning av upplevelsen. Bär insikten om att vara en s.k. kajplats för att finnas som stöd och ta del av deras oro, smärta och saknad i sorgen, när de behöver lätta sina tankar.
Små barn har ofta nära till att skingra sina tankar, medan de större barnen är mer medvetna om livet som blivit. Frågor som landar ifrån de yngre barnen är ofta spontana och kräver inga inlindande förklaringar. För de äldre barnen blir frågorna ibland lite djupare och beroende på deras mentala balans får Vi ibland nyansera svaren, men utan att förminska sanningen.
Genom all sorg önskar Vi att få återskapa meningen med livet som gäller, detta baseras ju inte alltid på frågorna man ställer utan mer på det man känner. Det är inte svaren på alla våra frågor som finns omkring, ej heller de vi ibland aldrig får svar på. Utan sanningen är att alla våra behov, önskningar, passioner och existentiella mål finns inom oss och de förändras under den tid vi lever och de utmaningar vi möter. Händelser som varit och kommer är en ständigt pågående resa. Vi lever alla med vårt förflutna på ett eller annat vis, i tidigt som sent skede i livet. En process i att mötas i sorgen, blir att aktivt skapa en omgivning som kallar oss till livet. Då vi ser och tar in varandras reaktioner, vare sig ur vuxnas perspektiv eller barns, skapas goda förutsättningar till detta.
Emellanåt har vi inga bra svar på livets frågor, men så får det också vara ibland. Allt som oftast får vi svar så småningom.
