Allt vi upplever i såväl vinster som förluster, har sitt pris. Ibland förmår vi oss att hantera en situation där vi möter en förlust och finner en väg igenom all smärta, förvirring och oro. Medan vi likaväl kan ställas inför den situationen att inte förstå varandra, i ett möte av sorg, där då i stället våra olikheter i att hantera kaoset, splittrar den gemenskap som funnits.
Från de ögonblick då livet är i harmoni och vi är nära vår trygghet och förvissade om dess värde, står vi sida vid sida. Men i den stund en förlust slår ner, har Vi alla olika förmågor att hantera kaoset som plötsligt omger oss. Starka känslor och tankar som blir oss övermäktiga, gör att Vi emellanåt har svårt att se varandra och våra olika behov. De band, tryggheter och även rädslor, man uppnått, står plötsligt på vacklande ben och skapar en instabilitet ibland oss. Det känslomässiga kaos som slår ner i en familj eller vänkrets, då någon gått förlorad, lämnar oss ofta med en stark påverkan på vårt jag. Hur och på vilket vis vi tar oss an sorgens påverkan, återspeglar oftast i ord och agerande. Med detta i åtanke så är det utan tvivel en resa fram där Vi lätt kan misstolka varandras agerande och de uttryck som förtvivlan och saknad skapar.
Sorg är en process som berör på alla olika vis, en upplevelse av att ha förlorat, en stark känsla som planterat vårt medvetande i det uppbrott från livet som varit, igenom det vi mist. Allt som var det liv vi bar, till att inte längre ha, en saknad av någon som tillhörde vårt liv.
I det stora hela så är dock allt i livet temporärt, livet förser oss med olika förutsättningar och skiftande konstellationer i en klar visshet att allt är till låns. Vi har rätten till att äga våra egna tankar och känslor, rätten till vårt ansvar i handlingar men ibland tappar vi lätt gränserna till vad Vi själva upplever, till hur andra upplever samma sak. Just där lägger vi dessvärre grunden till att låta sorg splittra i stället för att förena.
Då vi skapar ett medvetande till det faktum att ”du ej kan ändra det som skett”, och om den kraften inte ligger i våra händer att ändra en situation som åsamkat oss smärta, kan Vi alltid välja med vilken attityd och kraft Vi kan konfrontera detta lidande.
Många gånger säger man ”Du måste tänka positivt”, men för att uppnå någon form av optimism måste vi förstå varandra i en sorgeprocess. Se våra olikheter utan att fördöma eller tillrättavisa. Vi behöver ej lägga fokus på våra olikheter i en sorg, utan snarare på hur vi kan gemensamt möta dess konsekvenser som uppstår och vända dem till att gemensamt skapa en fundamental förändring i det som blivit. Bygga en verklighet där vi strävar mot samma mål, att gå tillsammans vidare med våra olikheter.
Då vi sammankopplar våra insikter och delar dem, kommer vi att kunna förstå varandra bättre och därur förena i stället för att låta sorgen splittra.
Allt handlar egentligen om att landa i tanken ”det kan bli bättre men vi måste söka efter det med och i varandra”.
Även i de svåraste av ögonblick, bär då vissheten om att det vi ger inte alltid kommer tillbaka, men att det vi ger alltid är de vi är. Det säger mer än ord.
