Högtider och ensamhet

Dagar av ensamhet, veckor av längtan och saknad löper parallellt med alla tusende adventsljus skira sken i vår värld. Då ensamheten blivit en trogen följeslagare genom sorgen, kan mötet med högtider bli en svår tid, där gemenskap och förväntningar skall ställas mot de sorgsna tankar och känslor man bär. Hur svårt är väl inte mötet […]

fin naturbild

Dagar av ensamhet, veckor av längtan och saknad löper parallellt med alla tusende adventsljus skira sken i vår värld. Då ensamheten blivit en trogen följeslagare genom sorgen, kan mötet med högtider bli en svår tid, där gemenskap och förväntningar skall ställas mot de sorgsna tankar och känslor man bär. Hur svårt är väl inte mötet med de känslor som omsluter ett sorgset sinne och blockerar oss från att glädjas över livet omkring oss.

Vi går mot ännu en högtid där familj, släkt och vänner delar dagar av gemenskap. För den som står ensam i livet genom att ha förlorat en närstående kan dessa tider vara svåra att möta och ta in med glädje. Sorgen sätter sin prägel på det liv man har och saknaden, längtan och hopplösheten tar allt fokus från att kunna se något annat.

Att emellanåt möta stunder av ensamhet är inte dåligt, men att välja att möta ensamhet i stora doser kan begränsa möjligheterna till att leva i livets nu. Ensamheten har så många sidor och vi möter den alla någon gång under livet. Hur vi låter det påverka oss är helt beroende på omständigheterna i livet.

Då man levt med någon vid sin sida under många år av livet, delat allt och stått varandra nära, blir det starkt omvälvande då man plötsligt står ensam kvar. Genom förlusten av en närstående går inte bara ett liv förlorat, utan även gemenskapen och tvåsamheten i det som utgjort en vardag i livet. Det krävs en insiktsfullhet och en stark vilja att ta steget ur ensamhetens vagga för att kunna ta emot värme och glädje i livets fortsättning.

Vi hamnar ofta i en form av passivitet, orsakad av svåra känslomässiga förluster, där vår vilja att ta till oss livet omkring starkt reduceras.

Vår nära omgivnings vilja att stödja och finnas, begränsas av den sörjandes avståndstagande till att öppna upp för förändringar. Givetvis måste det få finnas utrymme för att sörja men det måste likaväl få finnas utrymme för att möta stunder av livets goda sidor. Genom att öppna upp för tanken på att åter förverkliga det som utgjorde en glädje till dagarna i livet , öppnar vi också upp för att komma vidare fram. Livet som varit, det som man delat med någon speciell har nått ett slut, men livet som finns har en fortsättning. Vi kan välja att stanna i det förgångna med priset ” stagnera” eller ta steget fram och möta en ” möjlighet”.

Vi människor behöver varandra för att skapa en meningsfylld tillvaro och kunna överleva både fysiskt som psykiskt. Då vi nekar oss själva gemenskap, eller stänger av vår förmåga till att söka kontakt med andra, ger vi oss själva en destruktiv livssituation. Genom att välja ensamheten blir vi inte friare eller självständiga. Mestadels har det istället en motsatt effekt på oss, vi blir bara ännu mer sårbara. Då vi öppnar upp och släpper taget om att välja bort oss från gemenskap, tar vi ett steg mot bättre mental hälsa. De broar som rasat i våra liv, får en möjlighet att åter byggas upp genom nya förutsättningar. Genom nya stunder i gemenskap med vår omgivning, växer vi som individer och kan åter möta betydelsefulla ögonblick.

Så till dig som bär sorg, beröva inte dig det som ger dig styrka att bäras fram genom sorgen. För din saknad och din längtan kommer alltid att finnas inom dig, men du sviker inte bara dig själv då du förnekar dig gemenskap, förväntan och värme, utan du väljer kanske bort det som någon du mist, skattade högt. Så se möjligheterna istället för omöjligheterna.

Dagar med sorg , kommer att bära dig varsammare fram i gemenskap med värme och ljus.