Fönstret står lite på glänt, släpper in dofterna och ljuden av sommaren som pågår för fullt i världen utanför. Då och då når en ljummen vind in genom fönstret och lyfter varsamt gardinen i en mjuk våglig rörelse. En påminnelse om sommaren därutanför, som i all sin grönskande och ljusa omfamning alltjämt rullar på. En påminnelse om det faktum att världen snurrar på utan paus, trots att någon annans värld i ett ögonblick stannat upp. En kontrast och realitet till Livet, där tillvaron delades upp mellan sjuksäng och världen där ute. Båda med dagar som kommer och går, i såväl ljus som mörker, hoppfullhet och besvikelser på sin resa fram. En resa genom och i livets väntrum.
Ibland ställer livet sig på högkant och drömmarna vi bar släcks och försvinner i ett ögonblick. De ting och önskningar vi förväntade oss av livet vek av från vår sida och lämnade oss i en tillvaro av ovisshet. Kontrasten mellan livet därute och platsen intill sjukbädden blir påtaglig och omsluter oss med full insikt om livets utmaningar.
Dagar som pendlar mellan stilla väntan på någon positiv förändring till dagar med kaotisk röra av livsvillkor fyller var stund. Vi tar oss fram genom stunder av oro, ångest och ovisshet i en centrifug av upplevelser. Ett väntrum av hopp och förtvivlan, där vårt medvetna jag utkämpar en kamp i att ta oss igenom svåra dagar, alltmedan vårt undermedvetna jag tydligt talar om för oss att möta sorgen.
Då vi står i detta väntrum i livets varande eller ej, prövas all vår tillit och insikt om det som krävs av oss själva, såväl som av vår omgivning. För i denna utmaning att kunna ta sig an livet, alltmedan en parallell kamp att överleva pågår, kräver stor vilja och en stor portion mod. Två egenskaper som utgör en grund till att kunna möta svåra upplevelser.
Dagar då vi kanske planerat och förväntat oss ett annat scenario än att stå vid sidan av sjukbädden, dagar då allt var som vi önskade av livet. Planer med och för varandra som omkullkastades i ett ögonblick och tvingat oss att finna en väg igenom eller berövat oss all förmåga att hantera situationen. Timmar, dagar som bildar en tillvaro fram där vi rör oss emellan hopp och förtvivlan. Stunder av styrka och mod flätar sina dagar med stunder av uppgivenhet och smärta, såväl fysisk som psykisk. Vid hållplatserna i livets väntrum finns emellanåt god tid att ta sig fram, men likaså kan restiderna bli hektiska och svåra att hinna att ta sig an. När vår tillvaro omkullkastas av oförutsedda händelser står vi oftast där med oklarhet om vart eller på vilket sätt vi ska ta oss fram igenom allt. För livet serverar oss olika förmågor och olika villkor i att nå en form av acceptans, närvaro och insikt till var situation vi möter. Det kommer dagar med bottenlös uppgivenhet, dagar med ifrågasättande, dagar med insikt och dagar med stabilitet. Ja, allt i en stor accelererande rörelse fram igenom. Där vi på något underligt vis ska greppa livet utanför med livet som omger oss i samma skeende.
Familj, vänner och omgivningen finns i olika stunder men framför allt i väldigt olika former och styrkor. Konsten att ta till sig lite av livet omkring, alltmedan fokuset ligger på skeendet vid sjukbädden, blir en svår kontrast att bära. Men likaså en avsevärt viktig källa att hämta kraft i.
Ett faktum är att kunna förstå denna väsentliga viktiga vågskåls betydelse för att kunna hantera, motivera, landa i och få kraften att kämpa på. Hur svårt det än känns att utan dåligt samvete låta sig finna styrka någon stund därutanför, trots att vårt samvete säger oss att inte lämna, är detta helt nödvändigt för att ta sig igenom en förlust och kris.
Många gånger kan dessa små avbrott ha en otroligt stärkande påverkan och få oss att i många stunder bli mer handlingskraftiga och beslutsamma. Livet har ingen egentlig paushållplats, utan rullar på vare sig vi är där eller ej. Kanske en drivkraft som vill påminna om att låta oss ta vara på dessa stunder av återkoppling till världen omkring.
Dock väljer vi tyvärr ofta att offra våra kraftkällor i tron att vi inte gör allt, för den som kämpar sin kamp. Ett missberäknande val då ingen har vare sig kraft eller ork att möta svåra stunder om vi helt avstår motsatsen.
Oavsett om vi söker en ny riktning i livet eller där livet fört oss att stå, är behovet av att förmå eller rättare sagt unna sig att distansera sig ett ögonblick då och då av största betydelse. Vi kommer därur få kraft att ta oss igenom svåra upplevelser såväl som att träna vår förmåga att ta steget utanför till livet som fortsätter.
Att finnas till i varje stund för andra, är en vacker tanke och handling. Vi bär en längtan efter att räcka till, att vara närvarande och känna samhörighet med allt omkring oss. Men detta riskerar också att leda till att vi tappar bort oss själva när vi försöker bära allt på våra axlar. Nuet består av gränslöst engagemang men även att behärska konsten att låta sig vila i livet som pågår.
