En hand på min skuldra, ett försiktigt närmande av deltagande. Ögon som möter min blick och ögon som osäkert blickar undan. Mumlande röster på avstånd, viskande hälsningar intill min kind i medkänsla. En dag då vi tar farväl, en dag där jag känner mig sårbar och vilsen i alla de känslor ett avsked för med sig. Mina tårar är fällda, min röst av klagan är stilla och jag har satt livet på paus. Utsidan av mitt jag tycks oberörd och i mitt inre rasar en storm av känslor. Varje andetag är på autopilot, jag möter stunden sekund för sekund.
Någon kramar mig lätt och viskar ”Vad stark du är”, och jag går sakta därifrån.
Så vad bär det med sig att stå stark, hur hanterar vi sårbarhet, förtvivlan och sorg, där förlust fyller hela vårt sinne.
Vi talar ofta om att vara stark i svåra situationer, skruva upp våra sinnen i att möta svåra upplevelser, och därur ta oss vidare. Men vi förvillas gärna i att betrakta styrka som en egenskap där vi inte tillåter oss känna eller visa vår sårbarhet. Vilket är raka motsatsen till vad det innebär att vara stark. Att vara stark innebär i allra största del i att bära det mod som tillåter oss att vara sårbara och svaga.
Att låta sig vara nära de känslor som är känsliga att bära är en enorm styrka i min uppfattning om att vara stark.
I den stund vi nås av svåra upplevelser och stressande situationer, är det en styrka i att möta dessa känslor och hur vi väljer att ta emot dem. Balanserar vår förmåga att sortera och ge fokus åt de tankar och känslor som omsluter oss, innebär ibland att vi tycks vara lugna och behärskade. Alltmedan en oresonlig svår storm kastar oss runt i våra uppfattningar om livet, som står gällande i stunden.
Vi bär alla olika möjligheter i att vara starka, och i synnerhet olika förmågor att låta oss vara svaga när så behövs. För en del tycks sårbarhet och svaghet vara negativt, medan för andra en möjlighet till att på något vis pausa livet och låta sig känna. Våra reaktioner såväl inför egen sorg som inför andras styrs oftast av den förmåga och de erfarenheter livet gett i en tidigare situation av förlust. Givetvis finns inget specifikt manus på hur vi reagerar från gång till gång, endast det att vi möjligen landat i egen bearbetning av dessa känslor tidigare.
Ensamhet i sorg, behöver inte heller vara negativ, då vi faktiskt äger närheten helt och hållet till de tankar vi möter. Så även i en grupp där sorgen drabbar gemensamt så behöver vi inte sätta likhetstecken mellan våra upplevelser, utan bära insikten om att vi alla möter sorgen på samma vis. Ensamhetskänsla kan absolut infinna sig i en sorg som delas av fler, trots stunder av gemensam saknad så bär vi alla, våra egna känslor närmst. Det innebär aldrig att vi ogiltigförklarar den andres sorg, då vi inte känner lika inför förlusten, bara annorlunda. Vissa stadier i en gemensam sorg blandas, eller är totalt olika. I varje sorg bär vi med oss vetskapen om att varje person upplever sorgen annorlunda och även hanterar den så.
Så att vara stark innebär så mycket mer än att stå rak i stormen, att låta oss visa sårbarhet och inte se oss själva som svaga, då vi också är emotionellt sårbara i vissa stunder.
