Att bearbeta en sorg är en av livets mest utmanande läkningsprocesser. I en familj, där man drabbas av en förlust av exempelvis en mamma, pappa, syster eller bror, sker det ibland att någon av de drabbade lägger mer fokus på de andras reaktioner och behov i denna situation. Då man helt inriktar sig på att enbart möta de andras behov mer än sina egna i en gemensam upplevelse i en förlust, skapas ofta en s.k. självuppoffring. I en sådan självuppoffring skapar vi inte bara en mental utmattning utan berövar även oss själva egenvärdet, som i sin tur dessvärre kommer ha en stor inverkan på vår mentala hälsa framöver.
När sorg drabbar en familj, står vi alla olika inför mötet med kaotiska tankar och känslor. Allt beroende på hur och i vilket skede vi möter sorgen. Stundvis möts man i sorgen medan man även kan kastas åt olika känslomässiga håll. När någon lägger sitt fokus helt på att åsidosätta sina egna reaktioner och i stället försöker agera i syftet att ” undvika att någon såras mer” offrar man sitt egenvärde som skyddar oss i traumatiska situationer. Sorg och saknad har ett gemensamt pris som skattar oss på olika vis och att kasta sig in i en situation att försöka skydda andra ifrån detta, skapar en ytterst bräcklig grund att bära med igenom sorgen.
Att i möte med sorg i familjen, alltid göra sig tillgänglig för de övrigas behov genom att helt åsidosätta sina egna, gör att vi undertrycker en flodvåg av kaotisk bearbetning. När man axlar rollen att utgöra sig själv till den som skall bära allt och balansera de övrigas behov i sorgen, skapar man sig ett slags överlevnadscenario som dessvärre döljer en djup och primär smärta.
Då man intalar sig själv att ”tiden läker alla sår på egen hand” misstar vi oss katastrofalt. Tiden som går läker aldrig såren i att förlora någon, snarare gör tiden som går att vi kommer till insikt med förlusten och hur vi lever med den vetskapen vidare fram. Känslor av saknad i sorgen rör sig genom vårt liv likt vågorna som mjukt eller hårt rör sig inöver stranden. Vissa dagar och stunder är det endast mjuka dyningar medan andra dagar slår vågorna hårdare in. I den stund vi lever igenom en sorg i tron att frånsäga oss att möta våra egna behov i avseende att finnas som stöd för de övriga i familjen och tro sig att ”rädda familjen” raderar vi möjligheten att läka vårt emotionella sår av traumat.
Vilket i sin fortsatta utveckling igenom sorgeprocessen, blir en dyr kostnad känslomässigt såväl psykiskt som rent fysiskt.
Vi gör lätt oss själva till någon slags hyperdetektiv, där vi möter allas tecken på hjälp i en gemensam sorg. Därur mister vi vårt fokus på hur vi själva mår eller de behov vi inte får ge uttryck för.
För att ge möjlighet till att allas behov ses och får ta sin plats i sorgen som drabbat gruppen finns några punkter att beakta.
1; Beskriv och var medveten om vikten av vad du vill förmedla. Sätt ord på dina känslor och tankar, helt ocensurerat eller lyssna in vad som känns viktigt att tillgodose för din egen del.
2; Låt dig inte bli beroende av vad de andra känner, utan lyssna och ta in utan att förringa dina egna känslor och tankar. Vi har många gånger gemensamma tankar men olika uttryck för dem.
3; Ha medkänsla för dig själv. Tillåt dig att göra din smärta synlig, likaså se andras smärta utan att genast fixa till. Att se varandras behov skapar lindring.
4; Skapa möjlighet att ta stöd utifrån. Vi är inte alltid våra bästa lyssnare emellanåt. Ibland finns behov att justera vårt inre med hjälp utifrån. Det är ingen svaghet att inse sin begränsning och att vi själva inte alltid förmår skapa någon förändring.
I livet bär vi ofta en övertygelse om värdet i att göra det bästa för våra närmsta, vi värdesätter någon högre än oss själva och hamnar lätt i en självuppoffring. En situation som inte enbart skadar ditt egenvärde utan också säger mycket om vem du är och din orubbliga solidaritet för dina närmsta.
Förmåga att sortera och styra sig igenom en sorg i familjen kräver många insikter och beslut att ta.
